Fick en idé om att jag skulle skriva om Djurgårdens IF.
Alla som känner mig vet att DIF är mitt lag. Tror inte det går att undgå med mina DIF-tatueringar på underarmarna.

Men varför DIF? Då måste vi backa bandet till 15 januari 1988. Dagen då jag föddes.

Min pappa var Djurgårdare. Man kan väl säga att det var han som valde färgerna åt mig. Sen dagen jag föddes har jag varit trogen DIF. I födelsepresent fick jag ett halsband med Djurgårdsemblemet på. Jag har kvar det än idag.
Pappa har berättat att en av de första meningarna jag lärde mig att säga var "Det finns bara en Kenta Nilsson!".

Har så många minnen ifrån DIF, pappa och uppväxten till att bli den supporter jag är idag.

Jag minns ett år, säsongen 97/98, Djurgården i final mot Färjestad. Pappa och jag kollade på varenda finalmatch. Jag minns så väl när Djurgården förlorade SM-titeln. Pappa var helt förstörd, grät och var förbannad.
Jag tröstade honom, kramade och sa att jag också var ledsen.

Jag minns även min första ishockeymatch som pappa tog med mig på. Det var i Jönköping emot HV71. DIF vann och jag vet att jag kände mig jättemallig av att stå där mitt ibland alla andra supportrar som hoppade och sjöng. 
Kände mig som största rebellen när jag tyst tyst sjöng med i "Kari Takko är homosexuell". Haha!

När jag var 10 år och gick i skolan, så skulle vi en dag ha bild. För det första så är det inte lätt att vara Djurgårdare i Jönköping där alla håller på HV71, för det andra är det inte lätt att vara Djurgårdare när man är 10 år, tjej och inte kan stå upp emot allas glåpord.
Men i alla fall, på bilden, så ville jag måla ett lejon med Djurgårdströjan på sig, för att ge till pappa.
Nästan direkt så börjar killarna att retas och säga elaka saker. Jag blev så ledsen att jag slängde ner tavlan i bordet, fortfarande våt av målarfärgen, och sprang till toaletten och grät.
Där och då så kände jag att jag verkligen inte ville vara Djurgårdare längre. I alla fall inte berätta det för någon.
Fröken kom och tröstade mig och sa att jag skulle stå upp och inte lyssna på de andra som var dumma. 
Sen den dagen har jag aldrig ens tänkt tanken på att byta lag.

Jag minns pappas och mina resor till Stockholm, Globen, malligheten, energin, lukten av hockeyrink, känslan av samhörighet, glädjen, sorgen, tårarna, skratten, kärleken, ljudet av en fotboll som blir sparkad på.

När jag var 17 så började jag åka på egna matcher. Gick med i JK-syd. Järnkaminerna Sektion Syd. Djurgårdens supporterklubb.
De flesta killar. Men jag hörde hemma där. Vi var ett.

18 år och jag skaffar min första tatuering. Ett 10cm stort Djurgårdsmärke på insidan av underarmen.
18,5 år och jag skaffar ytterligare ett Djurgårdsmärke, fast på andra armen. Jag fyller även på båda tatueringarna med årtalen för alla SM-guld i hockey och fotboll.

23 år, idag, och jag är fortfarande stolt över mina tatueringar, jag bär fortfarande Djurgårdens färger.
Alltid, oavsett, för evigt Djurgården.